Det finns en anledning till att propaganda fungerar bättre när man inte kan komma undan den.
En av Nazitysklands mest skrämmande bedrifter var inte bara att regimen producerade propaganda. Regeringar hade producerat propaganda tidigare, och de har producerat gott om den sedan dess. Det som gjorde den nazistiska propagandamaskinen så formidabel var dess ambition att skapa en hel informationsmiljö.
Budskapet stannade inte kvar på det politiska massmötet. Det följde med dig hem. Det fanns i radion, i tidningarna, filmerna, böckerna, skolorna, teatrarna, museerna och de offentliga rummen. Allestädes närvarande och omöjligt att undkomma.
Naziregimen försökte få enorma delar av det tyska kulturlivet att rätta in sig efter dess ideologi. Ministeriet för folkupplysning och propaganda och Rikskulturkammaren utövade kontroll över pressen, radion, filmen, litteraturen, teatern, musiken och bildkonsten. Propagandan blev en del av vardagens kuliss.
Det var en spegelhall: Samma världsbild dök upp vart man än vände sig, reflekterad tillbaka från till synes olika ytor. Och när människor möter samma budskap överallt kan något farligt hända.
Det extraordinära börjar se normalt ut. Det upprörande blir välbekant. Och upprepning börjar likna bekräftelse.
En ohelig triad
Den här essän är den första i en serie i tre delar om hur accepterade narrativ kan bli självförstärkande, och hur upprepning, institutionell auktoritet och löftet om en prydlig slutsats kan få oss att sluta ställa frågor.
Del ett: Spegelhallen undersöker upprepning. Vad händer när samma narrativ dyker upp vart vi än vänder oss? Vid vilken punkt börjar det välbekanta maskera sig som sanning, och upprepning som oberoende bekräftelse?
Del två: Ekokammaren kommer att undersöka cirkulär auktoritet, särskilt i akademiska och institutionella miljöer. Vad händer när Bob hänvisar till Sally, Sally hänvisar till Timothy och Timothy hänvisar till Bob – och alla till slut pekar på den resulterande högen av hänvisningar som bevis för vetenskaplig konsensus?
Del tre: Den bekväma syndabocken kommer att undersöka vår önskan att reducera systemiska frågor till enskilda skurkar. Om vi kan identifiera den onde mannen som påstås ha gjort den onda saken (och särskilt om mannen lägligt nog är död), förklarar det verkligen vad som hände? Eller ger det oss tillåtelse att sluta undersöka systemen, intressena och strukturerna omkring honom?
Även om Dag Hammarskjölds död kommer att löpa som en röd tråd genom alla tre essäerna handlar serien om något större: intellektuell slutgiltighet.
Hur blir en tolkning ett accepterat narrativ → ett accepterat narrativ blir konventionell visdom → och när är konventionell visdom faktiskt visdom snarare än något som har upprepats ad nauseam?
Med andra ord: Vem bestämde att vi var färdiga med att ställa frågor?
Ett påstående, tjugo speglar
Föreställ dig att du går in i ett rum med tjugo speglar. Det finns ett föremål i mitten, och vart du än tittar ser du det. Finns det tjugo föremål? Nej, naturligtvis inte. Det finns ett föremål och dess spegelbilder i glaset.
Information kan fungera på samma sätt. Tidning A rapporterar ett påstående. → Tidning B upprepar det. → En tv-dokumentär använder båda tidningarna som källor. → En historiker hänvisar till dokumentären. → En journalist intervjuar historikern. → En annan dokumentär intervjuar journalisten. → Fem år senare skriver någon att påståendet är ”allmänt accepterat”.
Titta på all denna bekräftelse …
Fast det kanske inte finns särskilt mycket bekräftelse alls!
Följ påståendet bakåt och du kanske upptäcker att alla i slutändan leder dig till samma ursprungskälla. Eller, ännu värre, till ett påstående vars bevisgrund har blivit allt svårare att identifiera för varje upprepning.
Därför säger antalet gånger ett påstående har upprepats mycket lite om huruvida det är sant.
Frågan är inte: Hur många människor har sagt detta? Frågan är i stället: Hur många oberoende beviskällor stöder det?
Det är inte samma sak.
När propagandan blir själva miljön
Nazityskland utgör ett särskilt skrämmande exempel eftersom regimen förstod att propaganda inte borde komma bärande på en skylt där det stod PROPAGANDA!
Kulturen själv kunde sprida en världsbild. Rikskulturkammaren omfattade film, musik, teater, press, litteratur, bildkonst och radio. Tidningar fick direktiv om vad som fick publiceras. Radion förde in tal och godkända program i hemmen. Filmer och utställningar förstärkte ideologiska budskap. Skolor och ungdomsorganisationer bidrog till att föra världsbilden vidare till nästa generation.
Resultatet var inte bara en samling politiska annonser; det var en hel miljö.
Och den skillnaden spelar roll.
Om någon räcker dig en politisk pamflett i ett gathörn vet du att någon försöker övertyga dig. Men vad händer när i stort sett samma världsbild dyker upp i din tidning, din underhållning, ditt klassrum, dina kulturinstitutioner och hos de röster som samhället har lärt dig att betrakta som respektabla? Till slut kan det sluta kännas som ett påstående någon vill att du ska tro på och börja kännas som en objektiv beskrivning av verkligheten.
Det är helt enkelt så här det är.
Det måste ligga något i det eftersom alla säger det.
Just där ligger spegelhallens makt.
Journalistiken kan bli ännu en spegel
Det är här propagandans historia väcker en obekväm fråga om journalistiken.
Journalister ska undersöka. En officiell redogörelse är en redogörelse; teoretiskt sett varken mer eller mindre. När en myndighet säger att något har hänt bör en journalist fråga hur myndigheten vet det. Historiska påståenden som publiceras av institutioner förtjänar samma granskning: följ dem tillbaka till deras källor. Och när fem respekterade organisationer upprepar samma slutsats bör man ta reda på om de sitter på fem oberoende bevisunderlag eller om alla fem i slutändan leder tillbaka till samma källmaterial.
För prestige är inte bevis. Upprepning är inte bevis. Tio publikationer som upprepar samma påstående skapar inte på magisk väg tio oberoende bekräftelser av saken.
Ibland står det bara ett enda föremål i en spegelhall.
Människor ärver antaganden, vänjer sig vid att lita på auktoriteter, upprepar information från källor de betraktar som trovärdiga, arbetar under tidspress, läser vad någon annan har skrivit och antar att den personen redan har kontrollerat saken, och möter en idé så många gånger att de till slut glömmer att det en gång fanns en tid då den faktiskt behövde beläggas.
En spegelhall kan absolut hålla sig själv vid liv, vilket är en av dess mest lömska egenskaper.
Dag Hammarskjöld och den bekväma berättelsen
Det här problemet är oerhört viktigt när vi talar om FN generalsekreterare Dag Hammarskjölds död.
Hammarskjöld dog under de tidiga morgontimmarna den 18 september 1961, när flygplanet som förde honom till Ndola störtade medan han försökte förhandla under Kongokrisen. Mer än sex decennier senare är hans död fortfarande föremål för utredningar, debatt och historiska kontroverser. Och varje september, kring årsdagen av hans död, dyker ännu en skörd artiklar upp. Några innehåller värdefull information, medan de flesta upprepar en oändlig loop av samma gamla visa: Samma institutioner, ”auktoritetsfigurer”, akademiker, organisationer och tolkningar ältas ännu en gång.
Jag kommer på mig själv med att fråga: Undersöker vi Dag Hammarskjölds död, eller återvinner vi bara det andra människor redan har rapporterat om Dag Hammarskjölds död?
Om en journalist ringer en ”prestigefylld organisation” och ber någon där förklara Hammarskjölds död kan det resulterande citatet vara värdefullt – eller inte. Men prestige förvandlar inte en tolkning till primärbevis. Det gör inte heller upprepning eller antalet år som en tolkning har cirkulerat.
Ibland säger lång livslängd bara att människor har upprepat ett narrativ under lång tid, men bidrar skrämmande lite till diskussionen i stort.
Institutionen är inte en tänkande hjärna
En del av problemet ligger i människans benägenhet att mystifiera institutioner.
Ett berömt universitet, en stor tidning, en myndighet, en stiftelse eller en internationell organisation.
Namnet i sig börjar få tyngd. Vi kan börja föreställa oss institutionen nästan som ett medvetande i egen rätt: en enorm tänkande hjärna som svävar någonstans ovanför de vanliga människor som faktiskt arbetar där.
Men institutioner består av människor. Människor tar på sig byxorna ett ben i taget. De blir trötta, ärver antaganden, slarvar ibland, tänker på när de får gå hem, dyker upp enbart för lönecheckens skull och så vidare.
Någon som arbetar på den mest prestigefyllda historiska institution man kan tänka sig kan fortfarande tillbringa en del av eftermiddagen med att fundera på vad det blir till middag. Där finns anställda som lagar datorerna, kopplar samtalen, moppar golven och rensar stopp i toaletterna. Det gör inte institutionen fullständigt meningslös, men det betyder att organisationen består av enskilda, felbara människor – och därför själv också är felbar.
För att uttrycka det mer rakt på sak: Sluta sätta dessa organisationer på piedestaler och utgå från att vad de än publicerar automatiskt är Guds ofelbara ord. Det är det helt enkelt inte.
Respektera resursen. Ifrågasätt narrativet.
Arkiv är ovärderliga. Samtida fotografier, korrespondens, myndighetsdokument, filmmaterial, inspelningar, tidningar och förstahandsberättelser gör det möjligt för oss att rekonstruera delar av det förflutna som annars skulle försvinna. Och det är fantastiskt. Använd dessa verktyg och bevara dem omsorgsfullt.
Men även ett arkiv är en resurs, inte en sekulär kyrka. En institution kan bevara extraordinärt primärmaterial och samtidigt erbjuda en tolkning som en forskare inte håller med om. Även lysande forskning kan innehålla misstag. Samtidigt kan en oberoende forskare göra en viktig upptäckt. (Host. Philippa Langley hittade Richard III kvarlevor under en parkeringsplats, men etablissemanget tycks för evigt vilja kalla henne ”amatörhistoriker” och ”amatörarkeolog”. Om Richard III satt här just nu, tror du att han skulle skrika: ”Jesu. Den här kvinnan är en amatör!” eller tror du att han kanske skulle vara tacksam över att ha fått en värdig begravning och över att någon arbetar för att rentvå hans namn? Något att fundera på.)
Människor som tillhör illustra universitet eller organisationer med någons namn målat på dörren kan inte tilldelas något slags automatiskt epistemologiskt helgonskap.
En envis fråga återstår ändå för alla som är skarpsinniga nog att ställa den: Vad visar bevisen?
Det blir särskilt viktigt när en tolkning har cirkulerat i årtionden. Förr eller senare måste vi fråga om någon faktiskt belade påståendet oberoende eller om alla helt enkelt ärvde det. Annars blir historien en visklekslek som spelas inne i en spegelhall.
Välbekant är inte samma sak som sant
Den nazistiska propagandamaskinen visar något djupt oroande om information. Människor kan vänja sig vid idéer därför att de omges av dem. När i stort sett samma budskap kommer från tidningar, radio, kulturinstitutioner, politiska auktoriteter, lärare och respekterade offentliga personer kan dess allestädesnärvaro i sig bli en del av dess övertygande kraft.
Budskapet blir välbekant. → Det välbekanta blir normalt. → Det normala börjar kännas självklart. → Och sedan verkar självklara påståenden inte längre behöva undersökas.
Det är där intellektuell självbelåtenhet blir farlig, eftersom spegelhallen inte kräver att alla människor inuti den ljuger.
Vissa kanske uppriktigt tror att spegelbilden är själva föremålet, medan andra aldrig har följt bilden tillbaka till dess källa. Någon kanske antar att någon annan redan har kontrollerat saken, medan ytterligare någon tror att frågan avgjordes för årtionden sedan. Andra kanske helt enkelt inte ser någon anledning att gå bakom spegeln.
Det är så ett accepterat narrativ kan fortleva utan att det krävs någon mästerhjärna bakom en ridå som styr varje reflektion. Systemet kan göra en stor del av arbetet på egen hand.
Gå och lägg dig igen
Det finns något trösterikt i att få höra att någon annan redan har räknat ut allt.
Experterna undersökte saken. Myndigheterna övervägde den. De prestigefyllda institutionerna publicerade sina slutsatser. Journalisterna intervjuade de prestigefyllda institutionerna. Alla respektabla människor tycks vara överens.
Så slappna av. Sluta oroa dig. Gå och lägg dig igen.
Om någon säger till dig: ”Människor som är mycket smartare än du vet svaret. Gå iväg nu, lilla bebis”, bör du börja undra vad de har att dölja. Intellektuell slutgiltighet är ofta en hägring. En föreställning som har förts vidare i hundratals år kan kullkastas av en ny historisk eller vetenskaplig upptäckt. Läkare brukade åderlåta människor och rekommendera cigaretter, för Guds skull.
Bevis som stöder den konventionella berättelsen tål granskning. Om tjugo till synes ”oberoende” källor i själva verket leder tillbaka till ett enda ursprungligt påstående bör vi veta det. När en tolkning gradvis har stelnat till faktum genom upprepning bör vi vara villiga att skilja tolkningen från de bevis som ligger under den.
Och om viktiga frågor fortfarande är obesvarade får det faktum att prestigefyllda institutioner upprepar samma svar inte dessa frågor att försvinna.
Gå bakom spegeln
Var uppstod det här påståendet? Vilka bevis stödde det? Har dessa bevis klarat granskning? Är detta verkligen oberoende källor? Upptäckte någon något nytt, eller hittade de bara ännu ett sätt att upprepa något gammalt? Vad har utelämnats? Vilka antaganden har stelnat till fakta därför att de har upprepats tillräckligt länge?
Och kanske viktigast av allt: Vem bestämde att vi var färdiga med att ställa frågor?
Syftet med seriös historisk forskning borde inte vara att få oss att känna oss bekväma. Det borde inte vara att försäkra oss om att respektabla människor har situationen under kontroll. Det borde inte vara att omge oss med så många reflektioner att vi till slut slutar undra hur det ursprungliga föremålet faktiskt såg ut.
Ibland är det ansvarsfulla att gå bakom spegeln och se vad som faktiskt finns där.
Utforska mer:
Är Dag Hammarskjölds liv och arv nytt för dig? Börja här.
Simply Dag: The Private Man in a Public—and Dangerous—Office finns nu tillgänglig överallt där Amazon säljer böcker (https://www.amazon.se/dp/B0HC38969W). Ljudboken finns exklusivt på SaraCausey.Shop.
Träd in i det privata rummet för läsare som ser bortom ytan. 
Gå med i nyhetsbrevet Unicorn Dispatch här.